filosofi
En stor orsak till mina migränanfall har nog alltid varit min starka tävlingsinstinkt. Så länge jag kan minnas har jag strävat efter att vara perfekt, felfri och omtyckt av alla. Så fort jag möttes av motgångar som yngre blev jag därför väldigt förkrossad och besviken på mig själv. Jag klarade inte kritik, jag klarade inte misslyckanden och jag pressade mig själv till gränsen för att nå upp till mina allt för höga mål.
Nu när jag har börjat bli äldre har den instinkten mer eller mindre börjat försvinna. Jag har börjat inse att världen inte går under även om jag inte har toppbetyg i allt, gör det bästa resultatet på idrotten eller är omtyckt av alla. Den sista punkten har varit den svåraste att släppa.
Jag kommer ihåg hur ledsen och förstörd jag kunde bli om en klasskamrat sa något dumt till eller om mig. Jag ville själv vara alla till lags, vara klippan som stod kvar när alla andra föll. Och fortfarande finns det kvar inuti mig. Jag är oftast den som tar hand om mina kompisar när de mår dåligt. På högstadiet fungerade jag mer eller mindre som psykolog åt några av mina dåvarande vänner. Jag involverade mig så mycket i andras problem att det började slita på mig själv. Mina egna problem blev bara större och större eftersom jag själv var upptagen med andras, och såklart hamnade jag i en ond cirkel där migränen kom in i bilden.
Det var i åttonde klass som hela jag rasade samman. Sjukdom, mobbning och migrän gjorde att bägaren rann över och då påverkades också min syn på mat. Min stolthet gjorde att jag själv inte kunde se vad som egentligen var fel och vad jag skulle göra för att ta mig ur det. Nu i efterhand tackar jag min mamma för hennes uppmärksamhet och trots att jag hatade det då så är jag glad att jag gick på de där samtalen, att jag bytade klass och att jag tog tag i mina problem.
Den där tiden mellan åttan och nian har varit den absolut jobbigaste men också den mest lärorika tiden i mitt liv. Jag lärde mig att det alltid kommer att finnas personer som kommer att njuta av mina förluster. Personer som helt enkelt letar fel hos andra människor för att dölja sina egna och som älskar att göra vardagen till ett helvete för andra. Jag har förstått att hur mycket jag än anstränger mig kommer dessa personer alltid att tycka illa om mig, kanske rent av att hata mig. Men jag har också lärt mig att det bara är jag som kan avgöra vad jag är och vad jag inte är för det är bara jag som verkligen känner mig själv. Andras åsikter är en helt annan sak som inte ska blandas in i ens egen syn på sig själv. Att inse detta har gjort mig både säkrare och tryggare som person, vilket har varit till stor hjälp de gånger som migränen har smugit sig på.
Misslyckanden kommer alltid att finnas, likaså fördomar.
Det gäller bara att handskas med dem på rätt sätt.
Ta hand om er, v
Hej Maria! Tack för att du delar med dig av dina tankar om dig själv och din migrän!
Ibland läser man om att det finns en sorts "migränpersonlighet". Det är väl just vad jag kommer att tänka på, när jag läser din filosofi. Precis så där perfekt som du beskriver har jag också alltid velat vara. Jag är storasyster till tre yngre systrar, som jag var nästan som en mamma för, när vi var yngre. Jag har jobbat som lärare och tagit hand om lågstadiebarn i 40 år. (Då förstår du, att jag alltså är över 60 år.) Jag har, precis som du, alltid velat vara perfekt och haft svårt att ta kritik. Så nog ligger det mycket i det där med migränpersonlighet.
Det måste vara bra, att bli medveten om, hur man är som person. Först då kan man ju ha möjlighet att påverka sig själv och sin migrän. Helt migränfri kanske man inte kan bli, men bättre.
Jag fick sluta mitt arbete för 5½ år sedan och blev så småningom förtidspensionerad. De här åren har jag helt gått in för att försöka må så bra som möjligt. Och jag mår också mycket bättre nu. I mitt fall var det stress, för stort ansvar och perfektionism, som utlöste många anfall. Det slipper jag nu.
Du verkar så klok och mogen för din ålder. Jag önskar dig verkligen LYCKA TILL med både ditt liv, din utbildning och även denna blogg.
Hej Titti!
Jag har faktiskt aldrig hört talas om det begreppet men jag tror absolut att det är så. Jag träffade bland annat en tjej på en föreläsning om migrän för ett tag sen och hon var precis
likadan när det gällde det här med krav och målsättningar. Vi migräniker har väl en tendens till att sikta alldeles för högt. Jag själv tror att många av mina anfall beror på den omedvetna stress som dessa krav och målsättningar ger. Men ändå är det svårt att koppla bort det. Det finns någonting där inne som drar vidare i samma spår. Som strävar efter det där som enligt en själv är "perfekt".
När du beskrev det här med att det blivit bättre sen du slutade arbeta kom jag direkt att tänka på mig själv. De perioder som jag har minst anfall är faktiskt då det är skollov. Särskillt på sommaren kan det gå flera veckor utan minsta anfall. Jag antar att skolan ger mycket av den där omedvetna stressen. Man ska hinna till lektionerna, ha med sig alla rätta saker, sitta stilla i flera timmar och när man väl kommer hem har man en hög med läxor som måste göras.
Jag uppskattar ditt stöd, verkligen!
Ha det bra!
Kram,
Maria
