Marias migrän

Jag har testat en hel del olika medicineringar för att bli kvitt migränen. En del har funkat några veckor, andra inte alls och sen fanns det ju dom hemska som istället gjorde att jag fick massa anfall.

Som max har jag varit uppe i nästan 50 tabletter i veckan. Något som fick mig att känna mig som en tablettmissbrukare. Jag blev rädd för att min kropp skulle ta skada av alla piller jag stoppade i mig och dessutom var det ytterligare en sak jag tvingades komma ihåg, ytterligare en sak att alltid ha med mig.

Istället valde jag att trappa ner och tillslut tog jag inga tabletter alls.
Jag började smått få inställningen att tabletter och andra mediciner var någonting dåligt. Jag ville inte leva nerdrogad och jag ville inte utsätta min kropp för kemikalie efter kemikalie.
Inte ens när de jobbigaste anfallen kom tog jag mina mediciner. Jag vägrade. Ville inte. Jag inbillade mig att det inte skulle göra någon positiv skillnad om jag tog dom eller ej, så då kunde jag lika bra vara utan.

Förut har jag alltid varit bortskämd med att ha nära till skolan så när anfallen kom var det bara att ringa efter någon familjemedlem som kunde köra mig hem. Trots att jag bor så nära så höll jag på att bli påkörd den gången jag bestämde mig för att jag skulle klara mig hem på egen hand. Jag varken såg eller tänkte på det som fanns omkring mig. Det var bara jag i mina tankar och allt jag fokuserade på var att ta mig hem så fort som möjligt.
Jag såg inte bilen och jag tackar fortfarande för att föraren såg mig.

Nu när jag har börjat på gymnasiet måste jag ta bussen varje morgon och kväll. 20 minuter brukar det ta och dom 20 minuterna blev ett helvete när jag fick mitt första anfall sen jag började där.
Struntade i medicinerna, tog mina saker och hoppade på bussen hem. Min vanliga otur gjorde att bussen såklart var full till brädden. Det var så trångt att jag fick sitta på golvet, ända framme vid chaffören, intryckt bland väskor och stående människor. Huvudet krampade värre än någonsin, värmen och körningen gjorde mig så illamående att jag bad till gud om att jag snart skulle vara hemma. Bad om att få ligga stilla i mitt mörka rum, nerbäddad bland täcken och kuddar och bara få sova mig fri från migränen, i tystnad.

Allas röster blir 1000 gånger högre när jag har migrän och det skär så inom mig. Man vill bara få stopp på det!

Jag upplevde mina längsta 20 minuter någonsin. Jag hann precis in på toaletten här hemma innan mitt illamående gjorde sitt och jag svor till mig själv att aldrig mer uppleva det igen.

Trots att jag fortfarande tycker det är obehagligt att stoppa i mig massa tabletter så har jag ändå börjat mjukna igen. Jag tar för tillfället 2 tabletter om dagen i förebyggande syfte och även om jag var väldigt skeptisk i början så är jag glad. Jag har tagit dom i ungefär 2 månader nu och jag har i princip varit migränfri. Trots pressen i skolan och alla måsten så har jag sluppit anfallen under en tid. Helt underbart! Jag känner mig så fri trots att jag vet att ett anfall kan bryta ut när som helst.

Det gäller att leva för dagen, och jag försöker verkligen det. Om idag blir en kanondag med massor av skoj, så kan ingenting förstöra det. Även om morgondagen blir straffad och sängliggandes så kan ingenting ändra på gårdagen. Det är just när migränen kommer som man behöver ha sånna bra dagar att tänka tillbaka till.

Samla på de bra dagarna, på minnena och upplevelserna.
Inte på de dagar som vill dra ner dig i mörkret.

Kram från Maria v

Ja, då var jullovet över för denna gång och återigen är det dags för tidiga mornar och pressade scheman. Jag som älskar att sova länge! Sån tur är har jag fått ett mycket bättre schema denna terminen och har därför fått både en extra sovmorgon och en kortare skoldag.

 

Trots att jag hittills bara har gått två skoldagar denna vecka så känns det verkligen att det inte är lov längre. Redan är axlarna spända och ömma, precis som nacken, och redan har jag fullt upp med läxor. Men trots det så trivs jag bra på det naturvetenskapliga programmet. Redan innan jag sökte visste jag att det skulle innebära mycket pluggande, men när man inte vet vad man vill i framtiden och samtidigt är intresserad av naturämnena så är linjen absolut perfekt.

 

Gårkvällen bestod mestadels av kaos faktiskt. Fick snabba mig från skolan för att inte komma för sent till min allergivaccination (som jag för övrigt går på eftersom jag är så allergisk mot gräs, kvalster och björk) och hann därför inte leta ordentligt i skåpet efter min lärobok i medicinsk grundkurs. När jag inte hittade den direkt så antog jag att den skulle finnas här hemma. Såklart gjorde den inte det, vilket jag förstod efter att ha vänt upp och ner på varenda liten vrå av mitt rum. Kastade mig på luren och ringde till lärarrummet och expeditionen, men eftersom klockan var närmare fem så möttes jag bara utav en telefonsvarare.

 

Anledningen att jag verkligen var i behov av den där boken var ett stort prov som jag ska ha redan imorgon. Men lyckligtvis har jag en kompis som är van vid att jag glömmer och slarvar bort saker så hon scannade in sidorna på datorn och skickade dem till mig. Tur att tekniken finns, eller hur?

 

Jag är nog en ovanligt slarvig, glömsk, förvirrad, tankspridd och rörig tonåring, men på senaste har jag börjat skylla det på migränen. Jag har hört att många migräniker är just såhär, tankspridda och glömska, så det ligger kanske någonting i det?

 

Saker som att gå hemifrån utan att larma och låsa, slarva bort skolmaterial, låsa in nyckeln i skåpet i skolan, tappa bort nyckeln, spilla saker, tappa saker, snubbla.. Ja, allt sånt där lyckas jag med dag efter dag och ändå lär jag mig aldrig! Det värsta var nog när jag gick hemifrån och lät, på något konstigt sätt, dörren mot gatan stå vidöppen, trots att jag viste att ingen annan var hemma. Men jag får se det positiva, antar jag, huset blev ju om inte annat väl ventilerat!

 

Nu ska jag leta upp mina papper och fortsätta plugga på det där provet.

 

Kram på er! v

Hej Maria!
Jag är huvudvärkssjuksköterska på Migränskolan Hjelmslund. Har själv migrän och haft sedan jag var sju år. Känner så igen mig!!
Du gör en god insats genom din blogg. Många ungdomar är i samma situation.
Jag har nu under början av 2008 fått ett Projekt från Sv.Migränförbundet som heter Ungdomar och Migrän. Målsättningen är att få ut information men också, viktigast, hur kan vi hjälpa ungdomar med denna problematik. Att se möjligheter och kunna stötta och ge råd.
Vill du vara med?
Hälsningar Britt

 

Svar:
Hej Britt!

Tack för din värmande kommentar.

Det låter som en kanonbra idé i mina öron. Jag skulle gärna vilja ha lite mer information om vad projektet innebär, men självklart är jag med!

Hör gärna av dig till min e-postadress för mer information.

[email protected]

 

Kram Maria

 

---

 

 

Hej Maria!
Vart så glad att jag hittade din blogg. Jag har själv funderat på att starta en migränblogg... får se om jag gör det en vacker dag. Starkt av dig iaf att dela med dig av ditt liv. Nu är jag på väg, men i eftermiddag ska jag läsa igenom din blogg. Ser fram emot det!
Många migränfria kramar! =)

Svar:
Hej Emmy!

Tack för kommentaren. Det gläder mig att du också funderar på att skapa en blogg om migrän! Det hade varit jättekul att få läsa lite om hur andra har det, verkligen!

 

Kram Maria

---

 

Under två veckor i september förra året gästbloggade en tjej, som heter Mikaela, på Migränförbundets hemsida. Jag kunde läsa mening efter mening och känna att allting stämde in på mig. Det var som att jag läste ur en bok om mitt eget liv.
Först då kom jag att tänka på att jag kanske själv skulle börja blogga om migrän. Jag har en personlig blogg sedan innan eftersom jag tycker om att uttrycka mig i text och bilder, men en migränblogg.. Kunde det vara något för mig?
Det visade sig att det faktiskt var någonting för mig, även om jag inte har bloggat särskillt länge eller mycket än så känner jag själv mig ändå väldigt lättad.
Jag har tagit mig ur den tid då jag undangömde min migrän och faktiskt mådde dåligt av den även när jag inte hade några anfall. Jag vill kunna uppmuntra andra till att göra detsamma och få andra unga att känna samma trygghet och värme som jag gjorde när jag läste om Mikaelas berättelser.

Jag hoppas att jag når dit en dag och att det dyker upp fler unga bloggare kring detta ämnet.
Vi har mycket att lära av varandra.

Mikaelas gamla inlägg hittar du HÄR!

Kram från Maria v

 

Då var även 2007 avklarat. Jag hoppas att ni hade en lika fin nyårsafton som jag hade.

Fyrverkerier över Ystads hamn med fullt av välkända ansikten omkring sig kan aldrig bli bättre.

De senaste dagarna har det faktiskt snöat lite smått här nere i skånska Tomelilla. Egentligen har jag ingenting emot det, så länge det inte lägger sig, men jag är ändå mer utav en sommartjej.

Jag minns speciellt en vinter för några år sen. Vi hade massor med snö här nere, trots att solen sken som aldrig förr. Det sistnämnda var faktiskt det jobbigaste. Den där varma härliga solen blev en plåga för mig eftersom den envisades med att reflektera sig i snön vilket gjorde mig bländad som i sin tur oftast blev till migrän. Hur vet jag inte, det kanske inte ens berodde på solen. Fast jag har ändå blivit väldigt tillbakadragen mot snön och tittar mest ner i marken när jag väl går ut.

Precis samma misstänksamhet, om man nu kan kalla det för det, har jag mot mitt täcke. Eller rättare sagt mina täcken, för eftersom jag lätt blir kall om nätterna så har jag två stycken. Jag kan helt enkelt inte somna ifall täckena ligger "på fel håll". Alltså med påslakanets stora öppning vid huvudändan. Det går bara inte! Jag har intalat mig själv att jag kommer att få migrän då, för säkert 50 % av gångerna som jag vaknat med migrän på morgonen har det där täcket legat på fel håll!

Jag vet egentligen inte vad mina anfall beror på. Det känns som att det är olika faktorer som påverkar och jag antar att det är därför jag håller mig borta från bländande snö och felvända täcken för att det är nånting som jag faktiskt kan hålla mig borta från. Den där omedvetna stressen och de allt för höga kraven kommer av sig själv, utan att jag egentligen lägger märke till dem. Min spända och ömmande nacke däremot, den är lätt att lägga märke till, inte minst i morse! Eftersom min massage blev flyttad och inte blir av fören i slutet av januari drog jag på mig raggsockor och dubbla lager kläder, stack ut i snövädret och tog en promenad. (Ingen bländande sol idag, som tur var!) Trots min Michelingubbe-liknande klädstil var det faktiskt en aning kallt ändå, men det var skönt att komma ut och röra på sig och nacken känns betydligt bättre nu.

 

Nu ska jag gå ner och värma en kopp té och bädda ner mig med den senaste Harry Potterboken.

 

Kram på er!

Jag har sett att jag har fått några kommentarer till bloggen och jag måste medge att jag blir väldigt berörd av det stöd jag har fått! Fortsätt gärna att ge era kommentarer, upplevelser och synpunkter för det är kanonkul att läsa!

---

Hej Maria!

Vad jättebra att du delar med av dina tankar och erfarenheter. Då man är ung och vill hänga med på allt och så går det inte för att man drabbas av migrän, så är ju det ett stort handikapp. Kompisar står som frågande till vad det handlar om och då är det till stor hjälp att informera om vad migrän är. Dessutom är det bra att få prata med andra ungdomar, som också är drabbade. Ingen migrän är den andra lik, men smärtan och att dra sig undan från livet ett dygn eller flera är densamma för alla.

Det som gör mig så förtvivlad, är att jag som tioåring för 52 år sedan kände samma skam för migränen, som du gör. Jag trodde att sådan information skulle ha kommit ut att folk visste vad migrän handlade om. Har vi inte kommit längre med informationen än så? Ja, Maria, då förstår du vad som behöver göras. Information och åter information.

Nu är du ung och som tur är, så förekommer ju forskning på vad migrän är för något, så jag är absolut säker på att du inte ska behöva ha det så här hela livet. Hela tiden händer något nytt.

Kram
Ann-Mari

 

Svar:

Hej Ann-Mari!
Tack för din kommentar, din förståelse värmer verkligen!
Jag håller med om att informationen kring migrän borde vara bättre. Det är en vanlig sjukdom och allt fler drabbas.

Allt eftersom mina vänner fick reda på att jag har migrän så har det hänt att de kommit fram till mig och frågat vad migrän egentligen innebär för att de själva upplevt något liknande. Det gör mig lika ledsen varje gång, för jag vill inte att mina vänner ska gå igenom samma hemska sak som jag gör vissa dagar. Ändå får jag en känsla av lättnad, lättnad över att inte vara "den enda".

Precis som du säger så får vi hoppas på forskningen.

God fortsättning!
Kram,
Maria

---

 

Hej Maria! Tack för att du delar med dig av dina tankar om dig själv och din migrän!

Ibland läser man om att det finns en sorts "migränpersonlighet". Det är väl just vad jag kommer att tänka på, när jag läser din filosofi. Precis så där perfekt som du beskriver har jag också alltid velat vara. Jag är storasyster till tre yngre systrar, som jag var nästan som en mamma för, när vi var yngre. Jag har jobbat som lärare och tagit hand om lågstadiebarn i 40 år. (Då förstår du, att jag alltså är över 60 år.) Jag har, precis som du, alltid velat vara perfekt och haft svårt att ta kritik. Så nog ligger det mycket i det där med migränpersonlighet.

Det måste vara bra, att bli medveten om, hur man är som person. Först då kan man ju ha möjlighet att påverka sig själv och sin migrän. Helt migränfri kanske man inte kan bli, men bättre.

Jag fick sluta mitt arbete för 5½ år sedan och blev så småningom förtidspensionerad. De här åren har jag helt gått in för att försöka må så bra som möjligt. Och jag mår också mycket bättre nu. I mitt fall var det stress, för stort ansvar och perfektionism, som utlöste många anfall. Det slipper jag nu.

Du verkar så klok och mogen för din ålder. Jag önskar dig verkligen LYCKA TILL med både ditt liv, din utbildning och även denna blogg.

 

Svar:
Hej Titti!
Jag har faktiskt aldrig hört talas om det begreppet men jag tror absolut att det är så. Jag träffade bland annat en tjej på en föreläsning om migrän för ett tag sen och hon var precis
likadan när det gällde det här med krav och målsättningar. Vi migräniker har väl en tendens till att sikta alldeles för högt. Jag själv tror att många av mina anfall beror på den omedvetna stress som dessa krav och målsättningar ger. Men ändå är det svårt att koppla bort det. Det finns någonting där inne som drar vidare i samma spår. Som strävar efter det där som enligt en själv är "perfekt".

När du beskrev det här med att det blivit bättre sen du slutade arbeta kom jag direkt att tänka på mig själv. De perioder som jag har minst anfall är faktiskt då det är skollov. Särskillt på sommaren kan det gå flera veckor utan minsta anfall. Jag antar att skolan ger mycket av den där omedvetna stressen. Man ska hinna till lektionerna, ha med sig alla rätta saker, sitta stilla i flera timmar och när man väl kommer hem har man en hög med läxor som måste göras.

Jag uppskattar ditt stöd, verkligen!
Ha det bra!
Kram,
Maria