Marias migrän

Just den frågan får jag väldigt väldigt ofta. Det är många jämngamla som har upplevt någon form av huvudvärk och som har frågat mig ifall det kan vara så att de också har migrän. För mig är det svårt att svara på en sån fråga eftersom jag bara har min egen migrän och mina egna upplevelser att jämföra med.
Jag själv har ju migrän med aura så mina anfall börjar alltid med synbortfall. Vid jobbiga anfall får jag väldigt svårt för att formulera mig och meningar som "Måste sova hem" (Måste hem och sova) får andra att bli smått fundersamma. Ibland domnar även kinden, överläppen och handen och när smärtan blir som värst händer det att jag kräks.
Dessutom blir jag smått förvirrad och glömsk. Tappar saker, glömmer saker osv.
Själva huvudvärken brukar komma 20-25 minuter senare, oftast känns det som en evighet.

Faktiskt måste jag medge att det oftast inte är själva huvudvärken i sig som är det allra värsta med migränen. Trots att det ibland gör så ont att jag önskar att jag inte levt så är det symtomen som ger mest obehag. Att inte kunna se ordentligt, inte kunna formulera sig och värst av allt ovisheten och stressen som det ger. Om jag får migrän när jag inte är hemma börjar tankarna direkt att stressa upp mig. "Herregud, hur ska jag komma hem" Jag måste hem snabbt!", "Var har jag nu mina mediciner/nycklar/busskort?", "Tänk om det blir ett sånt jobbigt anfall, jag som har läxor att göra. När ska jag hinna med dom ifall jag blir sängliggandes resten av dagen?", "MÅSTE MIGRÄNEN ALLTID KOMMA SÅ OLÄGLIGT?!"
Alltid blir jag så uppstressad när jag får ett anfall. Jag kan inte slappna av ordentligt fören jag är säker och trygg i min säng. I min säng där jag vet att jag kan få lugn och ro, få somna i fred, sova bort det värsta och få tillgång till vatten och sånt som jag behöver vid anfallen. Få släppa den där "allt är bra med mig"-fasaden för att få ha ont i fred, utan att behöva förklara mig.

Som den positiva tjej jag egentligen är försöker jag alltid hitta det positiva i saker och ting. Likaså när det kommer till migränen.
För mig har migränen blivit mer än bara ett hinder. Alla dessa dagar jag har plågats sängliggandes har gjort mig mer uthållig, säker och stark som person. Eftersom jag lätt stressar och pressar mig själv till gränsen kommer migränen som en varning för att min kropp inte orkar mer, att den behöver en paus. Migränen ger min kropp en chans att få vila och ta det lugnt, även om det är en smärtsam sådan.

 

Att vara sådär överdrivet positiv som jag ibland är, kan få andra att bli irriterade, men det är en helt annan sak.

 

Nu ska jag njuta av söndagen och försöka klura ut vad jag kommer få i födelsedagspresent. Imorgon fyller jag nämligen 17!

 

Så grattis till mig och kram på er!

Jag har testat en hel del olika medicineringar för att bli kvitt migränen. En del har funkat några veckor, andra inte alls och sen fanns det ju dom hemska som istället gjorde att jag fick massa anfall.

Som max har jag varit uppe i nästan 50 tabletter i veckan. Något som fick mig att känna mig som en tablettmissbrukare. Jag blev rädd för att min kropp skulle ta skada av alla piller jag stoppade i mig och dessutom var det ytterligare en sak jag tvingades komma ihåg, ytterligare en sak att alltid ha med mig.

Istället valde jag att trappa ner och tillslut tog jag inga tabletter alls.
Jag började smått få inställningen att tabletter och andra mediciner var någonting dåligt. Jag ville inte leva nerdrogad och jag ville inte utsätta min kropp för kemikalie efter kemikalie.
Inte ens när de jobbigaste anfallen kom tog jag mina mediciner. Jag vägrade. Ville inte. Jag inbillade mig att det inte skulle göra någon positiv skillnad om jag tog dom eller ej, så då kunde jag lika bra vara utan.

Förut har jag alltid varit bortskämd med att ha nära till skolan så när anfallen kom var det bara att ringa efter någon familjemedlem som kunde köra mig hem. Trots att jag bor så nära så höll jag på att bli påkörd den gången jag bestämde mig för att jag skulle klara mig hem på egen hand. Jag varken såg eller tänkte på det som fanns omkring mig. Det var bara jag i mina tankar och allt jag fokuserade på var att ta mig hem så fort som möjligt.
Jag såg inte bilen och jag tackar fortfarande för att föraren såg mig.

Nu när jag har börjat på gymnasiet måste jag ta bussen varje morgon och kväll. 20 minuter brukar det ta och dom 20 minuterna blev ett helvete när jag fick mitt första anfall sen jag började där.
Struntade i medicinerna, tog mina saker och hoppade på bussen hem. Min vanliga otur gjorde att bussen såklart var full till brädden. Det var så trångt att jag fick sitta på golvet, ända framme vid chaffören, intryckt bland väskor och stående människor. Huvudet krampade värre än någonsin, värmen och körningen gjorde mig så illamående att jag bad till gud om att jag snart skulle vara hemma. Bad om att få ligga stilla i mitt mörka rum, nerbäddad bland täcken och kuddar och bara få sova mig fri från migränen, i tystnad.

Allas röster blir 1000 gånger högre när jag har migrän och det skär så inom mig. Man vill bara få stopp på det!

Jag upplevde mina längsta 20 minuter någonsin. Jag hann precis in på toaletten här hemma innan mitt illamående gjorde sitt och jag svor till mig själv att aldrig mer uppleva det igen.

Trots att jag fortfarande tycker det är obehagligt att stoppa i mig massa tabletter så har jag ändå börjat mjukna igen. Jag tar för tillfället 2 tabletter om dagen i förebyggande syfte och även om jag var väldigt skeptisk i början så är jag glad. Jag har tagit dom i ungefär 2 månader nu och jag har i princip varit migränfri. Trots pressen i skolan och alla måsten så har jag sluppit anfallen under en tid. Helt underbart! Jag känner mig så fri trots att jag vet att ett anfall kan bryta ut när som helst.

Det gäller att leva för dagen, och jag försöker verkligen det. Om idag blir en kanondag med massor av skoj, så kan ingenting förstöra det. Även om morgondagen blir straffad och sängliggandes så kan ingenting ändra på gårdagen. Det är just när migränen kommer som man behöver ha sånna bra dagar att tänka tillbaka till.

Samla på de bra dagarna, på minnena och upplevelserna.
Inte på de dagar som vill dra ner dig i mörkret.

Kram från Maria v

 

Då var även 2007 avklarat. Jag hoppas att ni hade en lika fin nyårsafton som jag hade.

Fyrverkerier över Ystads hamn med fullt av välkända ansikten omkring sig kan aldrig bli bättre.

De senaste dagarna har det faktiskt snöat lite smått här nere i skånska Tomelilla. Egentligen har jag ingenting emot det, så länge det inte lägger sig, men jag är ändå mer utav en sommartjej.

Jag minns speciellt en vinter för några år sen. Vi hade massor med snö här nere, trots att solen sken som aldrig förr. Det sistnämnda var faktiskt det jobbigaste. Den där varma härliga solen blev en plåga för mig eftersom den envisades med att reflektera sig i snön vilket gjorde mig bländad som i sin tur oftast blev till migrän. Hur vet jag inte, det kanske inte ens berodde på solen. Fast jag har ändå blivit väldigt tillbakadragen mot snön och tittar mest ner i marken när jag väl går ut.

Precis samma misstänksamhet, om man nu kan kalla det för det, har jag mot mitt täcke. Eller rättare sagt mina täcken, för eftersom jag lätt blir kall om nätterna så har jag två stycken. Jag kan helt enkelt inte somna ifall täckena ligger "på fel håll". Alltså med påslakanets stora öppning vid huvudändan. Det går bara inte! Jag har intalat mig själv att jag kommer att få migrän då, för säkert 50 % av gångerna som jag vaknat med migrän på morgonen har det där täcket legat på fel håll!

Jag vet egentligen inte vad mina anfall beror på. Det känns som att det är olika faktorer som påverkar och jag antar att det är därför jag håller mig borta från bländande snö och felvända täcken för att det är nånting som jag faktiskt kan hålla mig borta från. Den där omedvetna stressen och de allt för höga kraven kommer av sig själv, utan att jag egentligen lägger märke till dem. Min spända och ömmande nacke däremot, den är lätt att lägga märke till, inte minst i morse! Eftersom min massage blev flyttad och inte blir av fören i slutet av januari drog jag på mig raggsockor och dubbla lager kläder, stack ut i snövädret och tog en promenad. (Ingen bländande sol idag, som tur var!) Trots min Michelingubbe-liknande klädstil var det faktiskt en aning kallt ändå, men det var skönt att komma ut och röra på sig och nacken känns betydligt bättre nu.

 

Nu ska jag gå ner och värma en kopp té och bädda ner mig med den senaste Harry Potterboken.

 

Kram på er!

En stor orsak till mina migränanfall har nog alltid varit min starka tävlingsinstinkt. Så länge jag kan minnas har jag strävat efter att vara perfekt, felfri och omtyckt av alla. Så fort jag möttes av motgångar som yngre blev jag därför väldigt förkrossad och besviken på mig själv. Jag klarade inte kritik, jag klarade inte misslyckanden och jag pressade mig själv till gränsen för att nå upp till mina allt för höga mål.

 

Nu när jag har börjat bli äldre har den instinkten mer eller mindre börjat försvinna. Jag har börjat inse att världen inte går under även om jag inte har toppbetyg i allt, gör det bästa resultatet på idrotten eller är omtyckt av alla. Den sista punkten har varit den svåraste att släppa.

 

Jag kommer ihåg hur ledsen och förstörd jag kunde bli om en klasskamrat sa något dumt till eller om mig. Jag ville själv vara alla till lags, vara klippan som stod kvar när alla andra föll. Och fortfarande finns det kvar inuti mig. Jag är oftast den som tar hand om mina kompisar när de mår dåligt. På högstadiet fungerade jag mer eller mindre som psykolog åt några av mina dåvarande vänner. Jag involverade mig så mycket i andras problem att det började slita på mig själv. Mina egna problem blev bara större och större eftersom jag själv var upptagen med andras, och såklart hamnade jag i en ond cirkel där migränen kom in i bilden.

 

Det var i åttonde klass som hela jag rasade samman. Sjukdom, mobbning och migrän gjorde att bägaren rann över och då påverkades också min syn på mat. Min stolthet gjorde att jag själv inte kunde se vad som egentligen var fel och vad jag skulle göra för att ta mig ur det. Nu i efterhand tackar jag min mamma för hennes uppmärksamhet och trots att jag hatade det då så är jag glad att jag gick på de där samtalen, att jag bytade klass och att jag tog tag i mina problem.

 

Den där tiden mellan åttan och nian har varit den absolut jobbigaste men också den mest lärorika tiden i mitt liv. Jag lärde mig att det alltid kommer att finnas personer som kommer att njuta av mina förluster. Personer som helt enkelt letar fel hos andra människor för att dölja sina egna och som älskar att göra vardagen till ett helvete för andra. Jag har förstått att hur mycket jag än anstränger mig kommer dessa personer alltid att tycka illa om mig, kanske rent av att hata mig. Men jag har också lärt mig att det bara är jag som kan avgöra vad jag är och vad jag inte är för det är bara jag som verkligen känner mig själv. Andras åsikter är en helt annan sak som inte ska blandas in i ens egen syn på sig själv. Att inse detta har gjort mig både säkrare och tryggare som person, vilket har varit till stor hjälp de gånger som migränen har smugit sig på.

 

Misslyckanden kommer alltid att finnas, likaså fördomar.
Det gäller bara att handskas med dem på rätt sätt.

Ta hand om er, v