Marias migrän

Detta inlägg är tillägnat alla ni som har någon i er närhet som lider av migrän. Jag vet själv hur mycket min familj har ställt upp för mig varje gång jag fått de där dumma anfallen. Det ska hämtas och lämnas, det ska smygas och visas hänsyn, läkarbesök ska planeras in och till råga på allt är medicinerna inte de billigaste.

När jag var yngre kunde jag gråta mig igenom anfallen. Bara det måste ha varit väldigt frustrerande. Att som förälder inte kunna blåsa eller sätta ett plåster på pannan för att få det att försvinna. Inte kunna göra någonting annat än ge barnet några mediciner och låta det vänta ut anfallet. Känslan av hjälplöshet. Oooooooooooojojoj vad jag är glad att jag inte är anhörig ;)

Här kommer i alla fall några av mina tips:

• Ha tålamod. Vi väljer inte våra anfall och jag, precis som många andra, hade gjort mycket för att slippa dem. När anfallen kommer går de inte att ignorera. Så är det bara.
• Våga delta. Var inte tyst om dina undringar. Våga fråga, för jag tror säkert att det finns tusentals frågor ni skulle vilja ha svar på och vem vet bättre än de som själva upplevt det?
• Visa hänsyn. Att inte dammsuga, leka disco, slamra i köket osv. är nästan en självklarhet. Varje litet ljud skär i huvudet och kan man undvika att utsätta någon för det så är det ju väldigt bra.
• Tappa inte hoppet. Bara för att det är många anfall vissa veckor och för att mycket av det normala rubbas på grund av det så behöver inte det betyda slutet av exempelvis en relation. Det kommer alltid bättre tider, det gäller bara att ta sig till dem på rätt sätt.
• Stressa/pressa inte. Även om anfallet är över för denna gång är det inte alla som kan upp och studsa direkt efteråt. Jag själv är alltid dödstrött och utmattad när anfallet gått över och då orkar man bara inte göra dittan och dattan. Låt det ta sin lilla tid.
• Försök förstå/delta. Låt inte migränikern vara ensam med migränen. Prata om den, sök information om den, gå på föreläsningar tillsammans. Då blir det betydligt lättare för migränikern att själv acceptera och ta hand om sin migrän.
• (Kom gärna in då och då och se efter hur man mår) Denna punkt får stå inom parentes för jag tror inte att alla uppskattar detta. Vid mina svåra anfall blir jag ibland illamående och törstig, men eftersom huvudet är som det är orkar jag inte själv ta mig upp. Ibland orkar jag heller inte kalla på någon (den där skärande känslan uppstår, du vet) och då är det ganska skönt om någon bara råkar komma förbi och titta till en. Kanske inte 3 gånger i timmen, då blir det bara störande, men var 2-3 timme eller så.

Anfallen behöver lugn och ro. Er hänsyn är absolut det viktigaste!

Hoppas att dessa tips kan hjälpa er anhöriga. Vi behöver er och är glada för att ni står ut, glöm aldrig det!

Kram Maria v

• kunna förutsäga att en attack är på väg?
• få synstörningar före huvudvärken?
• bli känslig för ljud och ljus?
• ha svår huvudvärk som börjar på ena sidan av huvudet?
• må illa så att du ibland måste kräkas?
• få en dunkande huvudvärk som förvärras av fysisk ansträngning?
• ha ett anfall som varar mellan tre timmar och tre dygn?

Just den frågan får jag väldigt väldigt ofta. Det är många jämngamla som har upplevt någon form av huvudvärk och som har frågat mig ifall det kan vara så att de också har migrän. För mig är det svårt att svara på en sån fråga eftersom jag bara har min egen migrän och mina egna upplevelser att jämföra med.
Jag själv har ju migrän med aura så mina anfall börjar alltid med synbortfall. Vid jobbiga anfall får jag väldigt svårt för att formulera mig och meningar som "Måste sova hem" (Måste hem och sova) får andra att bli smått fundersamma. Ibland domnar även kinden, överläppen och handen och när smärtan blir som värst händer det att jag kräks.
Dessutom blir jag smått förvirrad och glömsk. Tappar saker, glömmer saker osv.
Själva huvudvärken brukar komma 20-25 minuter senare, oftast känns det som en evighet.

Faktiskt måste jag medge att det oftast inte är själva huvudvärken i sig som är det allra värsta med migränen. Trots att det ibland gör så ont att jag önskar att jag inte levt så är det symtomen som ger mest obehag. Att inte kunna se ordentligt, inte kunna formulera sig och värst av allt ovisheten och stressen som det ger. Om jag får migrän när jag inte är hemma börjar tankarna direkt att stressa upp mig. "Herregud, hur ska jag komma hem" Jag måste hem snabbt!", "Var har jag nu mina mediciner/nycklar/busskort?", "Tänk om det blir ett sånt jobbigt anfall, jag som har läxor att göra. När ska jag hinna med dom ifall jag blir sängliggandes resten av dagen?", "MÅSTE MIGRÄNEN ALLTID KOMMA SÅ OLÄGLIGT?!"
Alltid blir jag så uppstressad när jag får ett anfall. Jag kan inte slappna av ordentligt fören jag är säker och trygg i min säng. I min säng där jag vet att jag kan få lugn och ro, få somna i fred, sova bort det värsta och få tillgång till vatten och sånt som jag behöver vid anfallen. Få släppa den där "allt är bra med mig"-fasaden för att få ha ont i fred, utan att behöva förklara mig.

Som den positiva tjej jag egentligen är försöker jag alltid hitta det positiva i saker och ting. Likaså när det kommer till migränen.
För mig har migränen blivit mer än bara ett hinder. Alla dessa dagar jag har plågats sängliggandes har gjort mig mer uthållig, säker och stark som person. Eftersom jag lätt stressar och pressar mig själv till gränsen kommer migränen som en varning för att min kropp inte orkar mer, att den behöver en paus. Migränen ger min kropp en chans att få vila och ta det lugnt, även om det är en smärtsam sådan.

Att vara sådär överdrivet positiv som jag ibland är, kan få andra att bli irriterade, men det är en helt annan sak.

Nu ska jag njuta av söndagen och försöka klura ut vad jag kommer få i födelsedagspresent. Imorgon fyller jag nämligen 17!

Så grattis till mig och kram på er!