Marias migrän

Detta inlägg är tillägnat alla ni som har någon i er närhet som lider av migrän. Jag vet själv hur mycket min familj har ställt upp för mig varje gång jag fått de där dumma anfallen. Det ska hämtas och lämnas, det ska smygas och visas hänsyn, läkarbesök ska planeras in och till råga på allt är medicinerna inte de billigaste.

När jag var yngre kunde jag gråta mig igenom anfallen. Bara det måste ha varit väldigt frustrerande. Att som förälder inte kunna blåsa eller sätta ett plåster på pannan för att få det att försvinna. Inte kunna göra någonting annat än ge barnet några mediciner och låta det vänta ut anfallet. Känslan av hjälplöshet. Oooooooooooojojoj vad jag är glad att jag inte är anhörig ;)

Här kommer i alla fall några av mina tips:

• Ha tålamod. Vi väljer inte våra anfall och jag, precis som många andra, hade gjort mycket för att slippa dem. När anfallen kommer går de inte att ignorera. Så är det bara.
• Våga delta. Var inte tyst om dina undringar. Våga fråga, för jag tror säkert att det finns tusentals frågor ni skulle vilja ha svar på och vem vet bättre än de som själva upplevt det?
• Visa hänsyn. Att inte dammsuga, leka disco, slamra i köket osv. är nästan en självklarhet. Varje litet ljud skär i huvudet och kan man undvika att utsätta någon för det så är det ju väldigt bra.
• Tappa inte hoppet. Bara för att det är många anfall vissa veckor och för att mycket av det normala rubbas på grund av det så behöver inte det betyda slutet av exempelvis en relation. Det kommer alltid bättre tider, det gäller bara att ta sig till dem på rätt sätt.
• Stressa/pressa inte. Även om anfallet är över för denna gång är det inte alla som kan upp och studsa direkt efteråt. Jag själv är alltid dödstrött och utmattad när anfallet gått över och då orkar man bara inte göra dittan och dattan. Låt det ta sin lilla tid.
• Försök förstå/delta. Låt inte migränikern vara ensam med migränen. Prata om den, sök information om den, gå på föreläsningar tillsammans. Då blir det betydligt lättare för migränikern att själv acceptera och ta hand om sin migrän.
• (Kom gärna in då och då och se efter hur man mår) Denna punkt får stå inom parentes för jag tror inte att alla uppskattar detta. Vid mina svåra anfall blir jag ibland illamående och törstig, men eftersom huvudet är som det är orkar jag inte själv ta mig upp. Ibland orkar jag heller inte kalla på någon (den där skärande känslan uppstår, du vet) och då är det ganska skönt om någon bara råkar komma förbi och titta till en. Kanske inte 3 gånger i timmen, då blir det bara störande, men var 2-3 timme eller så.

Anfallen behöver lugn och ro. Er hänsyn är absolut det viktigaste!

Hoppas att dessa tips kan hjälpa er anhöriga. Vi behöver er och är glada för att ni står ut, glöm aldrig det!

Kram Maria v