underbara dagar
Jag har testat en hel del olika medicineringar för att bli kvitt migränen. En del har funkat några veckor, andra inte alls och sen fanns det ju dom hemska som istället gjorde att jag fick massa anfall.
Som max har jag varit uppe i nästan 50 tabletter i veckan. Något som fick mig att känna mig som en tablettmissbrukare. Jag blev rädd för att min kropp skulle ta skada av alla piller jag stoppade i mig och dessutom var det ytterligare en sak jag tvingades komma ihåg, ytterligare en sak att alltid ha med mig.
Istället valde jag att trappa ner och tillslut tog jag inga tabletter alls.
Jag började smått få inställningen att tabletter och andra mediciner var någonting dåligt. Jag ville inte leva nerdrogad och jag ville inte utsätta min kropp för kemikalie efter kemikalie.
Inte ens när de jobbigaste anfallen kom tog jag mina mediciner. Jag vägrade. Ville inte. Jag inbillade mig att det inte skulle göra någon positiv skillnad om jag tog dom eller ej, så då kunde jag lika bra vara utan.
Förut har jag alltid varit bortskämd med att ha nära till skolan så när anfallen kom var det bara att ringa efter någon familjemedlem som kunde köra mig hem. Trots att jag bor så nära så höll jag på att bli påkörd den gången jag bestämde mig för att jag skulle klara mig hem på egen hand. Jag varken såg eller tänkte på det som fanns omkring mig. Det var bara jag i mina tankar och allt jag fokuserade på var att ta mig hem så fort som möjligt.
Jag såg inte bilen och jag tackar fortfarande för att föraren såg mig.
Nu när jag har börjat på gymnasiet måste jag ta bussen varje morgon och kväll. 20 minuter brukar det ta och dom 20 minuterna blev ett helvete när jag fick mitt första anfall sen jag började där.
Struntade i medicinerna, tog mina saker och hoppade på bussen hem. Min vanliga otur gjorde att bussen såklart var full till brädden. Det var så trångt att jag fick sitta på golvet, ända framme vid chaffören, intryckt bland väskor och stående människor. Huvudet krampade värre än någonsin, värmen och körningen gjorde mig så illamående att jag bad till gud om att jag snart skulle vara hemma. Bad om att få ligga stilla i mitt mörka rum, nerbäddad bland täcken och kuddar och bara få sova mig fri från migränen, i tystnad.
Allas röster blir 1000 gånger högre när jag har migrän och det skär så inom mig. Man vill bara få stopp på det!
Jag upplevde mina längsta 20 minuter någonsin. Jag hann precis in på toaletten här hemma innan mitt illamående gjorde sitt och jag svor till mig själv att aldrig mer uppleva det igen.
Trots att jag fortfarande tycker det är obehagligt att stoppa i mig massa tabletter så har jag ändå börjat mjukna igen. Jag tar för tillfället 2 tabletter om dagen i förebyggande syfte och även om jag var väldigt skeptisk i början så är jag glad. Jag har tagit dom i ungefär 2 månader nu och jag har i princip varit migränfri. Trots pressen i skolan och alla måsten så har jag sluppit anfallen under en tid. Helt underbart! Jag känner mig så fri trots att jag vet att ett anfall kan bryta ut när som helst.
Det gäller att leva för dagen, och jag försöker verkligen det. Om idag blir en kanondag med massor av skoj, så kan ingenting förstöra det. Även om morgondagen blir straffad och sängliggandes så kan ingenting ändra på gårdagen. Det är just när migränen kommer som man behöver ha sånna bra dagar att tänka tillbaka till.
Samla på de bra dagarna, på minnena och upplevelserna.
Inte på de dagar som vill dra ner dig i mörkret.
Kram från Maria v
Som max har jag varit uppe i nästan 50 tabletter i veckan. Något som fick mig att känna mig som en tablettmissbrukare. Jag blev rädd för att min kropp skulle ta skada av alla piller jag stoppade i mig och dessutom var det ytterligare en sak jag tvingades komma ihåg, ytterligare en sak att alltid ha med mig.
Istället valde jag att trappa ner och tillslut tog jag inga tabletter alls.
Jag började smått få inställningen att tabletter och andra mediciner var någonting dåligt. Jag ville inte leva nerdrogad och jag ville inte utsätta min kropp för kemikalie efter kemikalie.
Inte ens när de jobbigaste anfallen kom tog jag mina mediciner. Jag vägrade. Ville inte. Jag inbillade mig att det inte skulle göra någon positiv skillnad om jag tog dom eller ej, så då kunde jag lika bra vara utan.
Förut har jag alltid varit bortskämd med att ha nära till skolan så när anfallen kom var det bara att ringa efter någon familjemedlem som kunde köra mig hem. Trots att jag bor så nära så höll jag på att bli påkörd den gången jag bestämde mig för att jag skulle klara mig hem på egen hand. Jag varken såg eller tänkte på det som fanns omkring mig. Det var bara jag i mina tankar och allt jag fokuserade på var att ta mig hem så fort som möjligt.
Jag såg inte bilen och jag tackar fortfarande för att föraren såg mig.
Nu när jag har börjat på gymnasiet måste jag ta bussen varje morgon och kväll. 20 minuter brukar det ta och dom 20 minuterna blev ett helvete när jag fick mitt första anfall sen jag började där.
Struntade i medicinerna, tog mina saker och hoppade på bussen hem. Min vanliga otur gjorde att bussen såklart var full till brädden. Det var så trångt att jag fick sitta på golvet, ända framme vid chaffören, intryckt bland väskor och stående människor. Huvudet krampade värre än någonsin, värmen och körningen gjorde mig så illamående att jag bad till gud om att jag snart skulle vara hemma. Bad om att få ligga stilla i mitt mörka rum, nerbäddad bland täcken och kuddar och bara få sova mig fri från migränen, i tystnad.
Allas röster blir 1000 gånger högre när jag har migrän och det skär så inom mig. Man vill bara få stopp på det!
Jag upplevde mina längsta 20 minuter någonsin. Jag hann precis in på toaletten här hemma innan mitt illamående gjorde sitt och jag svor till mig själv att aldrig mer uppleva det igen.
Trots att jag fortfarande tycker det är obehagligt att stoppa i mig massa tabletter så har jag ändå börjat mjukna igen. Jag tar för tillfället 2 tabletter om dagen i förebyggande syfte och även om jag var väldigt skeptisk i början så är jag glad. Jag har tagit dom i ungefär 2 månader nu och jag har i princip varit migränfri. Trots pressen i skolan och alla måsten så har jag sluppit anfallen under en tid. Helt underbart! Jag känner mig så fri trots att jag vet att ett anfall kan bryta ut när som helst.
Det gäller att leva för dagen, och jag försöker verkligen det. Om idag blir en kanondag med massor av skoj, så kan ingenting förstöra det. Även om morgondagen blir straffad och sängliggandes så kan ingenting ändra på gårdagen. Det är just när migränen kommer som man behöver ha sånna bra dagar att tänka tillbaka till.
Samla på de bra dagarna, på minnena och upplevelserna.
Inte på de dagar som vill dra ner dig i mörkret.
Kram från Maria v
Kommentarer
Postat av: Syster Yster
Mycket bra skrivet för det är just så man måste tänka för att inte gå ner sig helt!
Kram och fortsätt njuta av livet :)
Trackback
